Oj vilken bloggtorka det har varit för mig den sista veckan. Känslan har inte riktigt infunnit sig men nu skall jag passa på och skriva lite om vad som hänt hos oss på sista tiden.

Förrförra helgen var vi ju på Flatmästerskapet i Värmland. Karin har skrivit en mer utförlig rapport i sin blogg så om ni vill kan ni läsa mer där. Vi hade iallafall en supertrevlig helg och det som är extra kul är att Perra och Peter verkar trivas så bra i varandras sällskap. De har ju trots allt blivit ihoptussade bara för att jag och Karin trivs ihop så det är ju inte helt självklart  

Peter var en mycket trogen "hundpassare"

Jessica, Agge och några till kom ner och kollade och Jessica sa - Man är nog lite knäpp som går upp i ottan för att åka x antal mil för att stå i skogen en hel dag och titta på hundar. När man står och gråter, darrar och får gåshud bara för att hunden går med husse i vänstersvängen och inte springer rakt fram ner i vattnet så är man nog också lite knäpp    Och när Vilja sedan satt kvar och inväntade kommando på en dubbelmarkering på vattnet höll vi ju på att krypa ur skinnet allihop!

  Mitt fina tävlingsekipage   

Vilja har verkligen anammat att det nu är hon och husse som är ett team i jaktsammanhang och jag är jättestolt över hur bra de presterat både på flatfestivalen och Flatmästerskapen med tanke på den korta tid de tränat tillsammans. Det var lite synd att Vilja på tredje stationen kände att det legat en kanin precis framför start/mållinjen (där flera hundar hade lagt ner kaninen vid inlevereringarna) en hundradelssekund för tidigt och tog saken i egna händer och knallade ut och hämtade in kaninen innan husse hade gett kommando vilket resulterade i dagens första nolla    Så där tog tävlingen tyvärr slut för Vilja som nog inte hade fattat att hon därmed missade sin paradgren söket.

 (Om man nollade någon av station 1-3 eller hade mindre än 20 poäng på dessa fick man inte gå vidare till station 4 och 5).  

  Lystra och Miso fick vara med hela dagarna och vara passiva och det klarade de väldans bra förutom när det kom funktionärer och viftade med vilt framför näsan. Då önskade de att de också var stora nog att vara med  

Finaste Vilja - som ibland vill gå händelserna i förväg!

Häromdan tittade vi på filmer från när Lystra var liten och jag fick lite panik för jag tyckte att hon nästan kunde mer när hon var 11 veckor än vad hon kan nu. Vi har ju börjat med lite andra saker och bl a börjat träna fler apporteringsmoment men hakan i backen, backa, rulla runt, hopp-stå, mm har vi nästan helt glömt bort.  Trodde jag iallafall men det visade sig att det gick ganska snabbt att plocka fram de saker vi nästan inte gjort alls sen hon var liten bäbbe. På några få träningspass har jag fått fram ett backande (inte så långt men åtminstone några meter), rulla runt och hopp-stå (på kommando).

Valparna börjar bli långa gängliga tonåringar med lite mer egen vilja vilket Karin och jag fick erfara när vi i fredags tränade lydnad tillsammans för första gången på länge. Vi kunde inte träna Miso och Lystra samtidigt utan att de stack iväg och snodde varandras leksak, busade och röjde runt. När de var mindre tränade vi ju ofta tillsammans och då klarade de av att fokusera på sin matte trots denna störning men nu fick jag köra Lystra när Karin tog Wilma och så tränade vi Vilja och Miso samtidigt.

Lystra är fortfarande väldigt ”spökig” och det är väldigt många spöken i vår skog kan jag tala om. Häromdagen när jag hade lagt ett 220 meter långt spår till henne var det vissa sträckor där det var väldigt snårigt att ta sig fram plus att det går mycket rådjur här så stundtals hade Lystra svårt att fokusera på spåret när det prasslade, knakade och lät för mycket. Eftersom hon behövde känna mitt stöd gick jag bara någon meter bakom henne och när det var alldeles för läskigt gick jag bara rakt fram och då kom hon efter, gick förbi mig och började spåra. Det tog sin lilla tid men efter en stund kom vi iallafall i mål.

Jag har plötsligt kommit på att jag vill starta Vilja på apellspår så till henne hade jag lagt ett spår som var 330 meter i skogen (även om apellen oftast är i lite öppnare terräng). Vilja har ju inga problem att spåra men hon har inte fattat att hon skall stanna och markera eller ännu hellre ta upp pinnarna. Igår hade jag därför satt två snitslar där pinnarna låg för att jag skulle kunna se på 10 meters håll och kunna stanna henne på rätt ställe. Första pinnen markerade hon när jag höll emot och på mitt kommando tog hon upp den och fick en köttbulle i utbyte. När jag stannade henne vid den andra pinnen for hon runt och letade och när hon inte hittade pinnen direkt hoppade hon upp i trädet och ryckte åt sig snitslarna!  SÖTVILJA - man har iallafall aldrig tråkigt i hennes sällskap!

Kan jag bara få henne att förstå att pinne = köttbulle så kommer hon nog snart plocka upp dem och då är vi redo för tävling! Det är en apellspårtävling på Nacka den 2 oktober som jag har tänkt anmäla oss till.  

Så om Lystra smyger fram försiktigt i spåret så far hennes mamma mer fram som en bulldozer    Men jag tycker ändå att det är något behagligare tempo vid personspår än vid blodspår.

 Nej nu börjar ögonen gå i kors så nu är det bäst att jag slutar skriva men detta var iallafall en del av det vi har gjort de senaste veckorna.

 Gonatt govänner!

Idag på fm har jag, Karin, Susanne och alla vovvarna vaarit på SSBK och lagt personspår. Jag hade tänkt ha med mig mobilen så jag kunde ha koll på hur långt jag gått men eftersom den blev kvar hemma fick jag försöka hålla reda på stegen istället.

Till Lystra la jag ett spår som var tänkt att det skulle bli 100-150 meter men som enligt Susanne kändes som över 200 meter. Det var kanske nånstans mellan 150-200 meter. I helgen när vi gick viltspår på flatfestivalen fick jag lära mig att man inte skall lägga kortare spår än ca 100 meter eftersom det tar nästan 30 meter innan hundarna riktigt börjar fatta vad de skall göra och då är det ju olyckligt om spåret tar slut då :-( Jag tror nog att det stämmer för man ser ofta att det är väldigt försiktigt de första 30-40 metrarna men att de sedan tuffar på.

LYSTRA

Spåret fick ligga under tiden Karin la Misos spår och då jag och Karin la varsitt lite längre till Vilja & Wilma. Vi gick sedan tillbaks till bilarna och hämtade småtjejerna och Pebbels. Pebbels fick börja att ta sitt lite kortare spår så liggtiden på Lystras spår blev kanske ca 30-40 minuter. Lystra gick sitt spår på ca 8 minuter.

Jag tror detta var andra eller kanske tredje gången Lystra fick gå ett personspår och förra gången var det kanske max 50 meter långt. Jag fick också lära mig i helgen att om hunden börjar med något annat (klia sig, tuggar gräs, mm) så skall man räkna långsamt till 10 och sedan ta ett steg framåt i spårets riktning utan att peka eller hjälpa hunden. Jag har haft svårt att veta vad man skall göra och hur länge man skall vänta men detta funkar jättebra och Lystra kommer direkt igång och fortsätter arbeta om jag kliver fram ett steg.  

Susanne var så söt och hängde med och filmade när Lystra gick sitt spår! Inte helt lätt att gå över stock och sten med hennes fina bebismage och så dessutom gå och titta i en kamera   TACK Susanne.

När Pebbels, Lystra & Miso hade tagit sina spår var det WIlma och Viljas tur.

VILJA

Jag tror Viljas spår kanske blev drygt 300 meter, tre vinklar och med tre apporter (1 på varje ben och 1 i slutet). Liggtiden kanske blev ca 1 timme. 

Vilja hade väldigt hög förväntan redan från bilen och satte av mot skogen i en väldans fart. Jag har bestämt mig för att hålla igen henne rejält i början av spåret så det försökte har göra. Var dock lite osäker på var jag hade gått från början och under tiden jag tvekade hann Vilja komma tillbaks och snurra lite men satte redan av med nosen i backen. Vi missade första apporten (pinnen). Vilja har ju inte gått så många person spår i sitt liv (kanske 5-10 stycken) så hon har varit ganska ointresserad av pinnanrna i spåret så därför blev jag extra glad när hon plockade upp den andra apporten i munnen och gav till mig!! I slutet hade jag lagt en leksak (avlång gummipinne) eftersom jag inte hittade spårpinnarna när vi skulle iväg imorse. Slutapporten var fullständigt ointressant tyckte Vilja som letade efter sin klöv  

Nästa gång skall jag ta med ett grisöra som hon skall få i utbyte mot slutapporten för att det skall bli ett riktigt avslut. Hon fortsatte och spåra hela vägen ut till gångstigen men hon var ändå nöjd med dagen. Hon hade ju fått spåra och det är ju belöning nog.

Anne-marie: När jag såg Susanne med sin mage i skogen fick jag flashbacks från sommaren 1992 när du hade lagt ett spår till Frosty ute på SSBK. Spåret gick uppför och nerför berg och i ganska snårig terräng. Jag hade mina röda mammasnickarshorts på mig och gjorde mitt bästa att hänga med i linan efter Frosty.  Shortsen var röda men ganska uttvättade och du envisades med att de var rosa och du tyckte jag liknade barbapapa med min stora mage  

Sen föddes världens sötaste lilla Linnsan den 14 september, tänk att det snart är 18 år sedan

Det var varmt, klibbigt & myggigt i skogen idag så det var skönt att hoppa i poolen när man kom hem! Men nu vill solen inte riktigt komma fram så jag tror jag skall gå ut och fortsätta röja i garaget istället.

TACK för idag Karin & Susanne,