...det blev idag när Karin och jag skulle träna vattensök med hundarna. Bitte sa förra måndagen att vattensök var ett bra sätt att träna hundarna att gå ut på tyst vatten inför vattendirigeringarna. Karin & Peter har den roddbåt nere hos sig i Gustavsvik och vi hade planerat att vi först skulle köra lite vattensök och sen simträna hundarna efter båten. Vi lämnade hundarna i bilen och rodde ut med 9 dummisar. Det fanns inte direkt nån vass så de låg på öppet vatten. Långt ut låg en stor blå oval flytboj och jag skojade och sa att den kommer nog Vilja ta :) 

Vi hämtade hundarna och båda två visste att det var nåt kul på gång så de hade svårt att gå fot ner till vattnet.

Vi började med att skicka Vilja och hon simmade direkt ut och hämtade en dummi (men det blev ju inte direkt nåt sök eftersom hon såg den från land). Sen skickades Wilma men eftersom hon inte är lika van vid sök/apportering och detta är hennes bad och busvatten sprang hon ut i vattnet utan att riktigt veta vad hon skulle göra.

Vi skickade båda samtidigt för att se om Wilma skulle följa efter Vilja och då började WIlma simma ut mot dummiesarna men VIlja vek av mot den stora BLÅ. Hon simmade målmedvetet ut och låtsades inte alls om att hon hörde mina signaler. Väl framme tog hon ett stadigt tag om bojen och började simma mot land, och hon simmade...och simmade...och simmade. Plötsligt började hon snurra runt och jag blev livrädd att hon skulle sno in sig i linan. Jag visslade, ropade och skrek men hon gav sig inte!! Som tur var hade Peter kommit för att titta och han satt i roddbåten redo att ingripa. När Peter var på väg mot Vilja tyckte jag att det såg ut som om hon höll på att sjunka och jag vrålade "RO PETER RO" till stackars Peter som rodde för glatta livet. Vilja kämpade med bojen i säkert 10-15 minuter och Peter sa att när han  kom ut till henne såg hon inte ut som om hon hade tänkt lämna den i första taget. TACK snälla söta Peter för att du räddade min guldklimp!!

Nog för att det är en bra egenskap hos en retriever att de inte ger upp men de skall ju kunna lyssna också och ge sig om matte står och vrålar på land! Men Vilja är så fruktansvärt envis och ger sig aldrig om hon har bestämt sig för att hon skall få med sig en apport :) Min lilla envisa tjej som skulle kunna kämpa tills hon drunknade.

Under tiden som VIlja kämpade med den blå hade Wilma kommit igång och hämtat in flera dummies och jag skickade ut VIlja mot dummisarna igen men hon svängde hela tiden av mot den fina BLÅ så Peter fick ro runt och vakta den.

Vi hade tänkt köra simträning efter båt med VIlja och Wilma men det kändes som om åtminstone Vilja hade simmat nog för idag så det får bli nästa gång. Ja det blir ju inte alltid riktigt som man tänkt sig.  

Jag och Vilja skulle åka buss hem från Karin hade vi tänkt men Karin var snäll och skjutsade hem mig. Tack snälla Karin det hade nog inte varit så mysigt att åka buss så blöt som jag var :)

TACK Karin för en mysig och händelserik kväll!

/Helena

Ps Jag hade med mig kameran och tänkte ta lite fina bilder men jag kom helt av mig så det blev inte ett endaste kort Ds